Idag kom dagen vi väntat och längtat efter. Prinsen har blivit utskriven från Barn 4 och allt (som de ser ut) fick ett lyckligt slut. Prinsen heter också Tristan och han är världens finaste...

...oh allt började natten mot måndagen den 5:e juli. Jag hade svårt att sova fick bara till ca 2 timmar. Då förstod jag ingenting, men de berodde väl förmodligen på att det var på G. Strax före 3 på natten gick vattnet och eftersom bebben låg högt och rörligt på senaste kontrollen så var det viktigt att ringa in på en gång och ligga still i väntan på att ta sig dit. Och så blev det. Vi kom in på förlossningen runt 3. Då sattes en CTG och vi fick sen inhysa oss i en fashionabelt rum på förlossningen. Lite kvällsmackor och sen låg man och vänta. Blev inte mycket sömn den tidiga morgonen och inte knde jag av något tecken på tt det var på gång bortsett från vattnet som sipprade emellanåt.
Under måndagen så smög sig värkarna på mer och mer. Men absolut inte extremt kännbart. Jag tyckte det kändes helt ok. Skulle de kännas så här så var de ju ingen sak=). På kvällen däremot så blev de lite jobbigare, och då bestämdes det att jag behövde sova för att orka med själva förlossningen. Jag hade ju fortfarande bara sovit dom där ynka två timmarna hemma natten mot måndgen. Jag skulle även försöka sova utan sömntabletter. Provade detta i ca 1 timma men insåg att de skulle inte  fungera. Dåsade till lite men vaknade så fort en värk kom. Då kom min räddare i nöden, en snäll sköterska som gav mig muskelavslappnande och sömntabletter. Det var som att dra ner en rullgardin. I samma ögonblick som jag somnade kändes det som att jag i sekunden öppnade ögonen och då var det tisdag morgon. Oj, vad jag sov som en stock!!
Tisdag inleddes med uppladdning av frukost (vilket sen visades bli det enda mål mat jag fick i mig, bortsett från en piggelin). Sen var det dags!!! Runt 10.00 fick en en förlossningsal och droppet var på plats. Och nu kunde det börja. Hela dagen bestod då av värkarna som kom kraftigre och kraftigare och tätare och tätare. Lustgasen introducerades så småningom och den gillade jag skarpt. Funkade bra så länge jag fick den i tid om jag inte hade koll på den själv.
När värkarna började ta sig som bäst oh lustgasen inte tog bort smärtan som satte sig i ljumskarna så provade jag sterila kvaddlar. Dessa funkade inte alls, så nästa steg blev epidrual. Det värst va nog bara att sätta dit den. Hade 1 minut mellan värkarna då och att sitta still som en potatissäck i skräddarställning var inte att tänka på när en värk kom. Men efter mitt 3:e försök satt den där. Tog bort smärtan från höger sida, men tyvärr satt den kvar lite på vänster sida. Jag hade fortfarande lustgasen hårt vid min sida.
Då var jag öppen 9 cm och det kom jag att vara ett bra tag till. Den där ynka cm var seg att ge med sig och krystvärkarna började smyga sig på  och dom var inte lätta att hålla emot. Men till slut var det dags att t i allt jag orka plus lite till (!?) och hur tar man i lite till när man redan tagit i allt man kan..=)?! Krystarbetet tog 14 minuter och när huvudet var ute sa barnmorskan att vid nästa krystning måste bebisen få komma ut. Och så blev det. Han kom ut 20.49!!!!!!!  Just i slutet blev värdena sämre på gossebarnet och de var därför de blev lite bråttom ocg det var även därför barnmorska klippte navelsträngen på honom så fort han kom ut, meddelade oss att det blev en pojke och sen rusade iväg med honom. I detta läge var det Patrick som hann bli orollig först. Jag själv var nog lite i det blå av både det ena och det andra. patrick fick iaf följa med till våran bebis och se på när han fick andas in lite extr syre. Han vägdes och mättes. 3470 tung och 52 lång. Sen fick han åka upp på Barn 4 för att få ligga i kuvös och få sig lite värme. 
Patrick och jag fick dett där fikat med svenska flaggan och blomman...men bebisen saknades. Tog mig en dusch efter fikat och sen fik vi komma upp på avdelningen. Och där låg han i kuvösen, men en mask över näsan som blåste in rumsluft i lungorna för att hjälp dom att blåsa upp sig så inte han behövde göra det själv. Fick hålla honom i famnen och han smakade även på brösten. En känsla som inte går att beskriva i ord... en ovanlig känsla som man inte haft eller känt förrut.  Och denna känsla har kommit att blivit starkare och starkare för varje dag sen han kom.
Det som sen gjorde att vi inte fick komma hem var att dag 2 och 3 fick han kramper. och det var dom som skulle bli utredda inna vi fick åka hem. Massa prover och tester skulle tas. Man satte både EG och CFM på hans huvud för at mäta aktiviteten i hjärnan. Ultarljud fick han göra också. Väldigt bra att dom gör alla dessa tester men det tar hårt på en när dom berättar vad det är för något dom söker efter och förhoppningsvis kunna utesluta från "checklistan" . När dom pratar om olika former av hjärnskador, svullnader och blödingar så blir man orolig. Det går inte att komma ifrån... och på BB såg man alla andra lyckliga mammor styra runt på sina små älsklingar. Då var man lätt till tårar när man satt och titta på sitt underverk med tusen sladdar från huvudet.
Men alla prover visade sig vara bra och han fick även medecin som ska motverka eventuella kramper.
Så slutet gott allting gott...!! Idag fick han ta sista blodprovet och han blev som sagt utksriven. Medecinen ska han få fortsätta med i 5 veckor till. Läkaren tror det är en väldigt lite risk att han ska få mera kramper, men för säkerhetskull. Så nu behöver vi bara tycka syd om honom när han ska få i sig medecinen varje dga, för den tycker han inte om. Usch.. men vad är väl lite medecin motför sjukhusvistelse.

Nu ligger han och sussar i sin säng oh han är bara för söt. Lik sin pappa säger dom och det måste jag nog hålla med om. För pappa är ju pockså en skönhet...;).


Här är Tristan morgonen efter han föddes.

2 stycken stolta storasystrar


Tristan har CFM inkopplat på sitt huvud.


och här är EG inkopplat


och här får vi ÅKA HEM!!!! Jippiiii!!!